Fint besök

Nu har vårt fina besök på kontoret gett sig av hemåt.

Alva 7 månader har varit här med sin mamma och förgyllt eftermiddagen med sitt soliga leende.

Det behövdes för vädret bjuder inte på någon sol direkt.

Annars skiner solen i mitt hjärta igen och jag har kommit överens med mig själv (ja, vi vågar har ju den förmågan ) om hur jag hanterar livet för tillfället.

Fuschia råkade ut för otrevliga händelser som väckte minnen från förra hösten men det kändes inte så farligt alls. Jag har nog fått tillbaka tilliten och balansen nästan helt nu.

Kollar knappt alls i makens förehavanden längre utan lyssnar normalt numera utan att söka dubbla bottnar i varje mening. Det känns som om han är tillbaka i flocken igen, närvarande hos oss, inte på väg mot något annat, som då.

Självklart kan man träffa och bli kär i någon annan även om man är i ett förhållande men det som sårar och gör partnern mest illa, tror jag i alla fall, är inte själva det faktumen för det kan man ju inte rå för, men att man ljuger eller går bakom ryggen är helt enkelt oförlåtligt.

Det man inte vet har man inte ont av stämmer inte alls vill jag hävda för man vet alltid att något inte är som det ska och då kan man lika gärna få slippa bli förd bakom ljuset och lurad!

Målat blått

På söndagen var det arbetsdag på hundklubben. Dottern och jag åkte dit och målade blått på ytterväggarna.

Det var väldigt avkopplande.

Pratade med maken om att vi behöver väl måla allt möjligt och han vill ju att vi engagerar oss i hemmet och bryr oss om gården. Så det kanske är dags att sätt in en stöt och då kan ju målning passa bra.

Har funderat på kollegan och hennes strid. Jag vill inte veta av hennes tankar precis, de är för mycket och jag vill inte bli “smittad” av hennes negativa spiraler. Hon får helt enkelt prata med kuratorn hennes om det. Jag tänker stödja henne i positiva tankar istället och det kreativa i att få igång arbetet som hon har att pyssla med här i sin återkomst. Så har jag funderat, lite olojalt men jag måste överleva i mitt liv. Tipsade henne till och med om en ny yrkeskarriär idag som hade passat hennes personlighet mycket bättre med goda vibrationer och fyllt av hennes intresse och passion.

Varför ska man hänga fast vid något som gör en sjuk i både själ och hjärta?

Dessutom har vi “egna” strider att kämpa i maken och jag. Skolfrågan här i kommunen ballar ur fullständigt och det måste rätas upp helt enkelt. Så mycket feltänk kommer inte att leda till något gott för generationen som kommer efter oss.

Tycker ni jag är jobbig och tråkig när jag gnäller? Det tycker jag med!

Jag ska sluta med det nu, det var bara lite mycket som behövde bearbetas och nu är det gjort.

Kärleken spirar och hoppet med, måndagskram i vår sista septembervecka

Sorterat och klart

Så sov jag min törnrosasömn och alla händelser och känslor känns mindre påträngande.

Det skadar ändå inte att fundera över vad som är på gång så man kan vara lite förberedd på olika förlopp.

Om kollegan ballar ur, eller chefen, om maken ballar ur eller skärper upp sig, eller om sonen lägger in ytterligare en växel i lite pretonårstrots/test. (Klarar ni ut det påhittade ordet?)

Räkningarna klarade sig i alla fall denna månaden med

Som ni vet så är ju Viola av den nöjda typen, och humöret är på topp, trots omständigheterna.

 

Det som bekymrar mig mest idag är faktiskt sonens yttrande i skogen:

“Jag hatar hösten och våren! Då kan man inte bada eller något, men måste ändå vara ute hela tiden och det blåser”

Då  kände jag att jag misslyckats litegrann med uppfostran för så vill jag inte att han ska känna….

Förvirrad

Fredagsbikt (efter någon öl så blir det än ärligare):

Jag blir förvirrad av allt bråk och tänkande.

På jobbet håller de på och stirrar upp sig om allt och inget.

Kanske är det alldeles för tidigt att få tillbaka en som är så skör som min kollega, kanske är det bra att de rycks ur sina gängor och måste tänka till?

Det går inte att tilltala vår kollega alls som man är van. Du måste tänka dig för annars bryter hon ihop. Det påverkar hela avdelningen och alla är lite skakade. Jag har egentligen bästa läget för jag hanterar henne hela tiden och kan få direkt feedback på hennes reaktioner. Jag vet som sagt inte riktigt hur det påverkar vårt arbetsklimat….

Det är jobbigt att hon reagerar på precis allt som sägs och görs hela tiden. Hon har inga spärrar utan allt går rakt in och hon reagerar. Man mår inte bra av att reflektera hela tiden. En del saker måste gå på rutin för att man ska orka med livet.

Hon åker hem och vilar (och tänker) och kommer tillbaka nästa dag för två timmar med nya intryck som hon suger in som en svamp.

Mitt i detta ska vi jobba och prestera saker!

Försäkringskassans nya regler suger fett när de driver människor på det här sättet.

*************************************************

Hemma är det skolproblemet, nedläggning och flytt osv som upprör och måste kämpas för.

Sonen är ju en historia för sig just nu, tolvårstest som måste ut och bemötas.

Maken ska jämt hålla på att dompteras, fast det är ju en barnlek jämförelsevis. Han är ju också källan till energin i mig. Som en ständigt kokande gryta att ösa ur. Lite schizofreni föds allt emellanåt där.

Pengar ska fram. Maken jobbar inte många stunder så det hänger på en tråd med ekonomin.  Ja, det säger jag inte så ofta till någon men nu gör jag det till er.  Han kommer igen men det kan ta ett tag. Egentligen är det så att samma chef som ska hantera kollegan nu, knäckt maken för sisådär två år sedan och han är inte tillbaka i verkligheten ännu men han kommer snart ifatt. Han har en helt annan kapacitet än kollegan.

Dessutom är han tränad (jag har tränat honom i bråk och ståhej, till skillnad från kollegan som tror hon ska ta strid fast hon aldrig ridit ut någon strid egentligen)

*************************************************

Framförallt så är det faktiskt jobbigt med kollegan och jag tror chefen knappt klarar situationen. Men han har dubbelt betalt jämfört med mig så jag tänker inte ge honom något stöd. Han får stå sitt kast. Han har drivit henne dit hon är och han får ta henne tillbaka. Jag bara jobbar med henne och hjälper henne skapa ramar att hålla sig inom. (Dessutom är ju han del i skulden till mitt kaos hemma som pågått nu X antal år.)

Nej, med kollegan måste vi ha total förståelse för hennes sjukdom tills hon klättrat en bit upp på stegen. Inte så lätt när chefen tror han ska kunna prata med henne om situationen och stjälper hela lasset gång på gång. Han är en tölp!!

Hade alla människor tränat hundar hade livet sett annorlunda ut. Där kan du inte fuska för det syns direkt om du gör fel. Det går inte att låtsas att det är bra, för hundar kan inte låtsas någonting. De har rak kommunikation i alla lägen!! Ärliga djur.

Så blir jag lite förvirrad innan hjärnan sorterat färdigt och spottat ut något vettigt.

Ni bloggare är mina öron och ögon och jag är så glad att ni är därute!

Men nu går jag och lägger mig. Vi hörs på måndag!

Go’natt!

Ärlighet varar längst

Nog är det så alltid.

Sa vad jag tyckte om häromnattens upptäckter till maken och allt agg var som bortblåst.

Han trodde nog att jag skulle tycka si eller så, och sin vana trogen (från barndomen) försökte han med någon vit lögn för att dölja eller hålla undan sanningen som han trodde inte skulle passa mig.

Jag är inte hans mamma som bannar honom, jag är inte någon porslinsdocka som går sönder av att höra sanningar eller måste fly verkligheten. Jag är rätt solid av mig även om jag inte ser så stadig ut kanske, rent kroppsligt så att säga.

Vi är ju i allians, han och jag, och avtalet gäller i lust och nöd!

Så mitt visdomsord inför helgen till era alla att hålla i minnet är:

“ALLA TOLKNINGAR BLIR FEL, TALA I KLARTEXT MED ER OMVÄRLD”

Voff och vaff, I’m tough!

Surrar i fickan

Precis innan det började surra i fickan (ringa i mobilen) flög tanken genom huvudet: “Nu ringer maken”.

Sedan kom surret!!!  :O

Ja, det är så det är, vi har alltid haft kontakt på ett annat plan.  Jag vet när han ringer och han ringer alltid när jag sysslar med något han kanske inte skulle uppskatta.

Kanske det är oundvikligt med sådana kraschar som gårdagens lite då och då när man har en sådan tät relation?!

Jag säger inget mer för tillfället.

Förresten…

…har jag arbetat och umgåtts med massor av mycket mysiga och manliga män genom tiderna men nu är de som bortblåsta.

De flockas inte på den här ön i alla fall!

Jag är glad…

….för att jag är kvinna och att jag råkar omge mig med kvinnor som faktiskt kan hjälpa varandra trots att de män vi har här i omgivningen försöker mästra med diverse härskartekniker.

Trots att de försöker spela ut oss mot varandra så har vi faktiskt genomskådat dem för det mesta och när det kommer till kritan håller vi ihop.

Det hjälper exempelvis inte när man ögnar igenom bunten med lönerna som ligger på mitt skrivbord men det känns i alla fall bra att de inte lyckas (medvetet eller omedvetet) skapa de klyftor som söndrar oss inom avdelningen och stjäl vår energi ifrån de frågorna som lönelapparna skvallrar om.

En rejäl käftsmäll borde de här mespropparna ha.

 

Som om det inte räckte så smög jag mig upp i natten och “fick se det jag inte ville se”, så gubben därhemma står inte högt i kurs heller. Speciellt inte när han steg upp med oss om morgonen för en gång skull och drog igång en herrans cirkus i köket. Så gör vi inte i vårt hus om morgonen eftersom ingen vill gå till skola eller jobb helt skärrade! Men i vanliga fall går han upp före oss eller efter oss. Har man inget trevligt morgonhumör så kan man vara tyst. Det praktiserar vi andra tre med stor framgång.

Mina cirklar är helt ur balans och jag behöver verkligen gå på ett halvårs-hundklubbs-möte för att coola ner mig. Det tänker jag också göra med ivrigt sällskap som tur är.

Nej, ni bloggers jag tänker inte vara snäll ikväll!

Inte imorgon, inte till helgen och inte i nästa vecka heller, så det så!

Jag flyr till hundklubben!

Hade lite dåligt samvete för att jag skulle vara borta en tredje kväll i rad.

Typ, fjärde veckan i rad då nästan alla kvällar är upptagna av aktiviteter och helgerna likaså. Mest hund och barnaktiviteter.

På jobbet upprepar alla orättvisor sig och begreppet “man” står i fler och fler sammanhang inte för något positivt.

Mina intressen passar inte “herr”skapet då jag inte blir tillgänglig för deras önskningar och måluppfyllelse. De stackarna får lov att ta sig fram själva utan mina hejarop och uppmuntranden.  Ingen ser dem, ingen kan ge beröm för genomförda gärningar.

Jag tänker då inte ha något dåligt samvete utan helt egositiskt ta dottern och åka dit vi helst åker ett par dagar/kvällar i veckan, dvs till hundklubben.

Jag säger som Maria och M brukar säga; vill de har mig så är jag sådan här och jag tänker fortsätta med det.

Jag har en egen vilja och jag tar upp lite plats i min omgivning. Jag är heller inte född med en slät yta utan lite kantig helt enkelt!

Människan Viola!

Hör ni flickor…

…om man skulle ta och skilja sig trots allt?

Kanske den där tvåsamheten är överskattad!

Jag vill ha lugn och ro!

Jag har ju fyra hundar och två ungar, det kanske räcker gott…

Man kan inte nekas hälsan

Vi hade en stor diskussion om fikaraster på jobbet på senaste mötet. Det lutade åt sitt-tvång av oika slag.

Jag kände att jag skulle kvävas eller få sluta fika om jag skulle sitta med dessa personer varje “vilopaus”.

Hur göra?

Tänka, tänka, tänka för att överleva!

Förut brukade jag gå på en kort rask promenad på luncherna men det har varit lite knappt om tid.

Istället för att göra våld på mig själv med att proppa i mig kakor tillsammans med en hoper människor som stjäl min energi, valde jag att flytta min promenad till fikarasten 

Man får inte vara dum!

 Ingen kan klandra mig för att jag motionerar istället för att fika.

Jag bryter inte gruppsamhörigheten genom att välja någon annan fikakamrat eller tjura på rummet.

Jag gör något som alla skulle behöva och ingen kan komma åt mig. 

En frisk promenad, inga kakor och inga påtvingade samtal med personerna ovan.

Frid och fröjd!

Trotsig treåring behöver en kram!

Min kollega är på väg tillbaka från sjukskrivning efter att hon gått i väggen.

Hon är skör. Samtidigt är hennes natur lite stridig.

Hon “förstår inte” att hon inte klarar av att strida just nu.

Hon påminner mig om en trotsig treåring som behöver en kram, men ändå startar ett världskrig om vilken tröja hon ska ha på sig.

Som startar ett krig hon inte orkar med och hamnar i en situation hon inte mästrar.

Vi finns här för henne men perioden måste hon igenom själv.

Det finns tyvärr ingen genväg från platsen hon befinner sig på utan det är till att vandra upp för den långa krokiga backen för at komma till toppen igen.

Hon kommer att få stanna många gånger på rastplatserna längs vägen för hon är rätt så skadskjuten!

Men hon står i alla fall upp nu från att ha legat platt fall förut…

Sanningen att säga

Ska jag vara riktigt ärlig så gillar jag de flesta människor!

Ska jag vara riktigt ärlig så tröttnar jag rätt snart på de flesta människor!

Ska jag vara riktigt ärlig skulle jag nog inte stått ut någon längre stund med någon av er härute som jag läser eller kommenterar hos i blogglandet!

Ska jag vara riktigt ärlig hade jag nog gillat er rätt bra allihop!

Är det mänskligt eller vad?

Dags igen

Så var det dags för ännu en höstintensiv helg. Det ska bli skönt. Hösten med sina vackra klara dagar då man upplever naturen med ett vemod över att sommaren har flytt sin kos men den var bra!

I september har jag alltid känslan av att sommaren varit bra oavsett vad som hänt. Alla solsvedor är glömda och dagar med oändligt regnande istället för sol och bad. Sommaren är slut och det ljuvt klingande ordet klingar ljuvt igen i väntan på nästa gång.

Man kan ta det lugnt. Vädret får komma och gå som det vill och man kan bara njuta av det som det är. Med regnbyxor eller på en solig klipphäll i lä.

I korrodoren skrattar de och skojar. Det är bra att de trivs och kan le åt varandra. Det blir mycket skönare att jobba här då.

Vi syns, VOV på er!

Stingslig vecka

Hela veckan har jag kunnat bita huvudet av den stackare som kommit för nära.

Ingen passar mig den här veckan.

Två personer har jag tolererat och till deras sällskap har jag flytt i panik. Gubben och en annan Våg som finns här på jobbet.

Hoppas nästa vecka känns bättre. Kan inte komma på någon speciell anledning heller så det är väl bara att vänta tills det går över.

För tillfället tänker jag lösa frågan med att ta en fika-promenad!

Hoppas jag kommer tillbaka mindre lik en vresig krokodil!

Vem bestämmer egentligen?

Om det finns kläder som jag (och maken) bestämmer att våra barn inte får lov att bära, och kollegan bestämmer att hennes barn får bestämma själv vilka kläder de ska köpa och klä sig i, vem bestämmer då vem av oss som tagit det rätta beslutet?

Jag anser ju att hon tagit rätt beslut för sina barn och jag för mina barn, men hon anser att vi tagit fel beslut som bestämmer över våra barns kläder, till viss del.

Det som blir lite lustigt då är att hon inte vill lägga sig i sina barns beslut, men hon vill styra över våra beslut!

Är inte det lite irrationellt, så säg?

Höstharmoni i Violas trädgård

Hemmavid har höstharmonin infunnit sig.

Maken och jag är höstbarn och vi har det alltid bäst om hösten när sommarhetsen lagt sig, innan julruschandet sätter in.

På kvällarna kommer jag hem till ett varmt hus med en varm vedspis som är klar för att lagas mat på. Igår blev det varma kantarellmackor till hemlagad kålsoppa, riktig höstkänsla. Slånbärssaft att dricka

Vi kan ha givande samtal, vi går i samma takt och  är helt enkelt överens om i stort sett det mesta.

Barnen som slår ut om våren har väl inte sin bästa tid men de gillar att gå i skolan så det är en givande tid för dem också att få börja med nya utmaningar igen.

Höst är så rofyllt och vackert!

“Topless” skivlingarna

Nu får jag nog lite smäll av vissa här men jag skriver ändå, det är MIN BLOGG.

Nu står de där överallt, de små Nöggehattarna. Hela gräsmattan är full och de ser ut som vackra små kvinnobröst.

Ja, de ropar till mig för det gör “nöggisar” om du en gång lärt känna dem. När jag klipper gräset ropar de: “Hejsan, här är vi igen!”

Att rusa med dem är det ROLIGASTE jag gjort faktiskt!

Men jag ska aldrig mer rusa med nöggehattarna för det var inte så nyttigt för kroppen kunde man lugnt säga. Men det var det bästa jag varit med om de gångerna vi gjorde det maken och jag.

Om det finns en himmel så vill jag att det ska vara så däruppe, som ett rus av Toppslätskivling!

Stand in

Min äldre kollega har gått i pension. Hon är inte helt borta utan har fortfarande lite kontakt kvar och en del uppdrag.

Som ett stort träd har hon stått bredvid mig och jag har kunnat växa i hennes svala skugga. Slippa stå rätt i ökensolen som en nyss utplanterad planta. Jag har växt, min bark har tjocknat och mitt lövverk utvecklats till en krafftfull och frodig egen krona.

Jag är ett annat sorts träd med lite olika löv men under hennes beskydd har jag växt till mig och kan göra en del saker som hennes sträva gamla grenar inte klarade av, en del saker tar hon med sig ut genom dörren, det har blivit för gammalmodigt och kunskapen behövs inte längre i vårt snabba samhälle.

Som en ek och en pil ungefär. En stor stadig gedigen och en yngre seg och anpassningsbar, hela tiden beredd på en ny kastvind som sveper alla grenar åt ett annat håll.

Häromdagen fick jag frågan om jag var hennes nya “stand in”?

Men då svarade jag att jag har aldrig varit “stand in” för någon. Vi har jobbat parallellt och nu är hon inte där och jag kör själv med mina och delar av hennes kunskaper i en kanonmix.

Sådär lever jag mitt liv. Jag ser mig inte som en “stand in” eller ersättningsbar (fast det är man ju förstås i många lägen men ändå inte riktigt) i någon situation utan jag står för mig själv och kräver min egen plats.

Inte alltid smidigt men nödvändigt för mig. Kanske ett resultat av vara ensambarn? Vem vet var det kommer ifrån men faktum är att jag inte ens kan höra en sådan mening av en helt aningslös halvdansk, som kanske har det lite svårt med språket rent av, utan att lugnt påpeka att jag är jag och jag ersätter ingen annan.

Det är viktigt att ha en egen plats i livet!

Trotsig son

Sonen är arg!

Han vill göra grejor och ha saker som vi inte vill att han ska ha. Han vill inte ha på sig sin jacka och “glömmer” den i skolan. Egentligen ville han ha en ny som jag tyckte var för dyr och att han kunde ha sin nuvarande jacka tills han vuxit ur den.

Vi är ju inte gjorda av pengar och han växer ju ändå så det knakar. Han fick en ny cykel i våras men nu duger den inte längre för den är inte fräck nog. Han vill köpa, köpa, köpa.

Han har den nyaste mobiltelefonen i familjen och han vill ändå ha en ny. Det ska vara märkeskläder för hela slanten och även skorna.

Hur gammal är han?

12 år!!

Guldburen kanske?

Jag har ett smycke jag ärvt av min mamma (hon är ju inte död men hon ska bära silver och jag ska bära guld så vi bytte smycken med varandra) som är en liten guldbur med en pärla i.

Pärlan är nog inte äkta för den har blivit skavd och ful

Jag behöver ett ”nytt” guldsmycke för det jag brukar bära blev böjt i Italien när det fastnade i någonstans.

 

Nu kom jag på att jag kan välja en av de fina flussstenarna jag beställt och sätta inne i buren. Frågan är bara om jag ska ta en brun eller en blå och i så fall vilken av de bruna för de har lite olika nyanser.

Hem och välja en som kan passa i buren.

Det kan nog bli väldigt fint!

 

 

Guldfluss i mitt hjärta

Jag som geolog borde ju haft någon riktigt extra fancy sten som min favorit men vilken sten har jag fastnat totalt för?

Jo en misslyckad glasblandning!

Goldstone är en glasblandning som innehåller för mycket koppar och därför bildas utfällningar i form av glitter. Den finns i mörkblått, ja nästan LILA och i brunt. Just mina två älsklingsnyanser. (Guldfluss är ett glas med kopparspån svävande i det. Glaset är gjort i en masugn där man smälter ner det tillsammans med kopparsalter, vilket gör att det kristalliseras. Upptäkten var förmodligen ett misstag. Man hade tillsatt för mycket kopparmineral till glaset i en reducerad atmosfär. Kopparflingorna svävande i glaset ger ett karaktäristiskt skimrande glitter. Det förekommer att man tillsätter färg såsom blått eller grönt, men det är bara glaset som färgas, skimret är ändå samma kopparkristaller.)

Jag är helt såld på denna glittrande glasprodukt. Goldstone, blue sandstone, midnattssten eller guldfluss. Kärt barn har många namn!

Köpte ett armband på Kreta förra året och har beställt lite stenslingor på internet som jag ska göra halsband av när höstmörkret faller på ordentligt.

Så kan det vara, det är inte alltid det mest exklusiva som är det hjärtat längtar efter.

En annan “riktig” sten som jag är förtjust i är mandelsten som man kan se på stränderna ibland här på ön. Den ser ut som om den var översållad med mandel, nästan som en mandelskorpa. (Mandelsten, bergart rik på sfäriska eller ellipsoidiska hålrum, bildade av expanderande gaser i lavor eller ytnära intrusioner. Källa: Nationalencyklopedin )

Men den går knappast att bära i smycken om inte man är ovanligt stark och storvuxen förstås!

Apropå Kristallen-galan

“Kristallen den fina
som solen månd’ skina
som stjärnorna blänka i skyn.
Jag känner en flicka i bygden den fina
en flicka i denna här byn.
Min vän, min vän och älskogsblomma!
Ack om vi kunde tillsammans komma
och jag vore vännen din.
och du allra kärestan min!
du ädela ros och förgyllande skrin.

Och om jag än fore till världenes ände
så ropar mitt hjärta till dig.
Och om jag än fore till världenes ände
så ropar mitt hjärta till dig.
Till dig, min vän och älskogsblomma!
Ack om vi kunde tillsammans komma
och jag vore vännen din.
och du allra kärestan min!
du ädela ros och förgyllande skrin.”

 

En gång i tiden grät jag floder samtidigt som jag spelade ovanstående visa med pekfingervalsen på pianot. Men den tiden är längesedan förbi som tur är!

Ytterligare en helg som svischade förbi

Så var det måndag igen.

Helgens skörd: tre trötta hundar. En dotter som skickats ut på de sju haven med skolklassen i dagarna tre.

Får se hur det går med endast herrar i huset, osså jag

Det blir nog lugnt och skönt får man hoppas.

Regn i en strilande outtröttlig ström har hållit oss sällskap hela helgen när dottern uppträdde på torget med klarinetten, under hundträningen mitt på lördagen, när vi eldade alla rishögar som blivit liggande sedan i våras pga den extrema torkan hela sommaren som förhindrat alla brasor, medan vi packade allt som skulle med på segelskutan och sist men inte minst var vi insvepta i ett ständigt draperi av droppar under hundträningen på söndagskvällen.

Men nu är det måndag igen och visst kikar solen igenom molnen precis när jag skriver inlägget!

Nöjda och belåtna var vi ändå med helgens bravader. Vi brukar ju regnkläder och stövlar som tur är!

Sonen har haft lite trots i sin växande kropp och pappa och mamma har varit tvungna att hålla enad fasad mot sonens försök till genombrott. Nästa stund är han en liten kille som ligger mellan far och mor i dubbelsängen och snusar sött. En jobbig tid för den envise “lille” (en och en halv centimeter kortare än mamma) mannen, som somnar lite när som helst av utmattning. Uttröttad av sina trotsiga manér.

Det är en kamp att växa upp även om man har det bra och känner sig trygg i sin tillvaro. Spärrar som ska forceras och hinder att ta sig över. Gränser som ska slås fast för att lära sig hur livet ska levas för att vara till belåtenhet för den levande…

Maria skrev…

…precis det som jag tänkt att mitt inlägg skulle handla om.

Nämligen att:

Om jag inte upptäckt hur mycket nytta man har av att sprida sina åsikter och samla in nya här i bloggvärlden på internet så vet jag inte hur min verklighet sett ut idag.

Det är ett direkt och på sätt och vis ärligare sätt att kommunicera som komplement till det verkliga livet.

Möten i verkligheten

Ofta på våra arbetsplatsträffar sitter jag där och kämpar för att vi ska ha en öppen stämning så att folk kan få sagt det de har på hjärtat.

Ger stöd om någon säger något som låser de andra i försvarsposition och försöker hålla diskussioner i förståelsens anda.

Det är inte alltid så lätt men det hade varit så skönt om vi kommit dithän så vi kunde ha funktionella möten och inte bara spel för galleriet.

Så blev det en het fråga som kom upp på vårt sista möte i veckan.

Chefen gav olika svar till olika personer beroende på rang och, ja ni gissade rätt, kön! Mitt under pågående möte med alla närvarande. Han fick men inte hon, som råkade vara denna skrivande honan.

Pust och stön att sitta öga mot öga med chefen som just degraderat hela min person och befattning och min plats i hierkin, framför alla andra i arbetsgruppen. Jag var inte värd samma som mannen som frågat frågan just en stund före mig.

MEN DÅ! kom hjälpen som jag visste skulle komma men ändå kom den oväntat snabbt. En ny kvinna på kontoret lika gammal som jag med samma befattningsgrad säger helt spontant:

“Nu tycker jag att du gör skillnad på folk utan grund”

“Vad är skillnaden på mannens fråga och min fråga?”

“Hur motiverar du att han får men inte hon?” sa min nya arbetskamrat.

I den stunden kände jag för att springa över rummet och ge henne en stor blöt puss!

Slippa kämpa själv inför hela gruppen med tysta åhörare, kvinnor och män!

Jag blev så himla lycklig och glad

Chefen fick ta tillbaka och lova att om jag inte skulle få, skulle inte mannen heller få även om han var jobbigare att hantera än mig. Så gjorde vi en pakt chefen och jag med alla åhörarna att jag fogade mig om han tog ett snack med mannen (som lämnat mötet då diskussionen uppstod).

Hade mannen varit där hade det inte varit något problem för han har inget emot att diskutera utan det är chefens problem. Faktiskt när jag tänker efter så stod ju självaste den mannen också upp med en följdfråga på ett möte häromsistens när svaren jag fick bara var tomma ord. Han kanske uppskattar på samma sätt att vi är flera som har åsikter som hörs och samtidigt vågar släppa in de andra i en diskussion?!

Så nu ser jag fram emot fler möten med en öppnare stämning där folk kan säga vad som bekymrar dem och veta att de är viktiga och deras synpunkter är värda att beaktas även i den stora gruppen när alla hör på. Hellre säga det där än när mötet är över och man kommer tillbaka till kontoret och snackar i korridoren. Jag vet att jag jobbar där 1800-talet dröjt sig kvar men nu har vi tagit:

Ett steg framåt!

Möten på internet!

Här sitter jag och har kontakt, utan någon som helst ansträngning med folk, på nätet, som betytt så mycket för mig förr om åren!

Som jag inte har haft en chans att få dela tankar med på många år men nu är det så nära och ändå så långt bort.

En helt ny sorts närhet som internet skapar.

Man kan återupptäcka gamla bekantskaper som man haft och komma dem nära igen.

Om man själv och de vill!

Hittills har de velat, gamla goda vänner från förr.

Härligt!

Pannkakor, plommonmarmelad och Poirot

Eftersom jag jobbar sent alla måndagskvällar är det ofta en pannkaksdag hemma hos oss.

Maken är ju pannkasmästaren.

Igår lyxade vi till pannkakorna lite extra med plommonmarmelad och lönnsirap (som vi alltid har, så det var inget extra egentligen) men tillsammans med plommonsylten blev det himmelskt!

En mysig TV-kväll tack vare Agatha Christie och Hercule Poirot, lite fjäsk från både barn och vuxnas håll. Glädje över passionsfruktsfröna som spirat i uterummet och så var osämjan bortblåst mellan samtliga familjemedlemmar.

Frid i lägret igen! Ny lust i stugan.

Utan handgripliga slagsmål

Lust att slåss

Sedan den gången förra sommaren då jag blev så arg och frustrerad på maken och vad han eventuellt höll på med så jag flög på honom och bankade med knytnävarna av ilska har jag velat göra det igen.

Alltså när jag blir arg på honom får jag lust att slåss. I helgen stod jag jämte honom i hallen och vi var alla arga på varandra i familjen. Plötsligt fick jag sådan lust att klippa till honom!

Naturligtvis gjorde jag inte det. Fast det kändes som om att jag hade gjort det hade det känts så befriande skönt.

Kanske jag släpper fram alla mina känslor för vad han gör och hur jag känner när han gör det numera.

Då får jag lust att älska när han är en mysgubbe och lust att slåss när han är en tjurskalle?!

Positivt?!

Svamp och försök till svampletande hundar

Gick en sväng i närheten och hittade några kantareller.

Vi har länge tänkt träna våra hundar att leta svamp men det har inte blivit av.

Idag gjorde vi slag i saken och påbörjade träningen med klicker och allt.

Vet inte vem som blev mest förvirrade vi eller hundarna men nu har vi i alla fall börjat så får vi se om tioöringen trillar ner hos någon hund så småningom.

Det kan bli rätt stimmigt att försöka träna en hund åt gången då de andra otåligt får vänta på sin tur. Den vanliga träningen, vår hunddansträning var vi på på kvällen och hade jättemysigt med den andra tjejen och hennes tre flickor. Lite kompensation för igår.

Idag bröt förkylningen ut så nu känner jag mig inte sjuk på något “fel” sätt utan det är förkylning “bara”. Det var skönt så det inte var något annat otyg.

Somnade en stund i uterummet innan kvällsträningen, så fick jag vilat lite extra.

Maken är jag rätt tjurig på fortfarande och han är nog inte så nöjd med mig heller men det ebbar väl ut!

Kanske inatt

En solig skit dag!

Dagen idag kunde varit en fantastiskt solig dag och det var den med!

Men det mesta med den var skit och det som kunde gå fel gick fel!

Dessutom har jag någon underlig sjuka i kroppen, jag vet inte vad det är, men det känns inte bra!

Så om man tar en stor skål med blandat lösgodis, sött, surt, salt, lakrits och choklad så var ungefär min dag sådan. När man länsat skålen så mår man som en prinsessa…..NOT!

Imorgon kommer en ny dag, jag hoppas på den istället!

Kram & go’natt på er!

Snart två veckor

Här rullar det på minsann.

Det känns som höst om än en ovanligt varm sådan men det är fortfarande augusti, otroligt!

Även om det inte verkar så i de två tidigare inläggen har jag ett utmärkt jobb med fantastiska arbetskamrater och goda vänner. Inte de två närmsta dock!

Det är inte det minsta svårt att komma iväg på morgonen förutom att jag är en morgontrött natur.

Snart ska jag vara ute en hel del och jobba och det ska bli kul. Ute med GPS:n i högsta hugg. Tillsammans med en av de coolaste här på “skutan”. Vi kommer att ha sköna höstdagar ihop det är jag övertygad om.

Jag är inte beroende av de omkring mig som tur är, jag råder över min egen tid. Bara jobbet blir gjort och folk får sina kartor så de kan jobba så är allt lugnt.

Kuttrasju i korridoren!

Jag blir så trött på dem som kuttrar därute i korridoren.

Visst spelade jag mina kort väl för egen del igår när det krävdes. Men de andra av mitt kön här på kontoret de kuttrar på och låtsas som om allt är så bra.

Hur kan man vara nöjd med att bli behandlad som mindre värd?

Tillfredställer det någon slags självbild man har?

Vågar man inte säga ifrån i tron att man ska “bli straffad” eller för att man inte har fast jobb utan måste fjäska för att hänga sig kvar?

Jag vet inte, men jag vet att jag skulle önska att vi kunde hjälpas åt i den frågan, gärna kvinnor och män men särskilt och i synnerhet vi kvinnor.

Är den manlige kollegan här så är jag luft men när han går passar det att diskutera eller prata.

Jag tycker så synd om henne.

Kan inte heller lägga min energi på en kamp för dem och sedan få tystnad tillbaka. Från dem som jag kämpat för, inte från männen för de känner sig inte hotade utan “vet” att deras position är stabil med den chefen vi har. Lite ryggdunk och någon kommentar om BMW:n så är man på god fot igen!

Det har jag slutat med, vill de spela spelet och ha lägre status och framförallt lägre lön så hindrar jag dem inte.

Jag blev totalratad i våras för att jag vägrade spela spelet: “Liten söt kvinna - stor stark man” och då får det allt vara så. Även om det krävs en ansträngning från min sida att hålla distansen eftersom jag är öppen av naturen och lätt förlåter. Men inte denna gången.

Chefen kan ju trots allt ibland om man lyckas visa vad man åstadkommer, prioritera kunskap och duglighet framför kön. Om man råkar ha en personlighet som passar honom också någotsånär. Det låter säkert som 1800-tal och det känns det som ibland med!

Men hon som kuttrar i rummet bredvid med mansgrisen, hon räknas också bort tillsammans med mansgrisen som oplålitlig och falsk. Det finns ingen väg tillbaka till mitt hjärta för henne. Vänskapen är slut.

Synd bara att det är mina närmsta rumsgrannar, en på var sida om min dörr. Tala om att befinna sig i fiendelägret!

Maktspel i korridoren

Så var vi där igen!

För att släta till och dölja sina egna tabbar får jag höra min kollega ljuga för chefen om hur jag sköter MITT arbete. Att det jag gör inte fungerar!

Från början: Någon har tabbat till det med tomtförsäljning och nu behöver ägarförhållanden och köp ska utredas. Alla uppgifter finns i “min” kartdatabas.

För att ALLA anställda på kommunen ständigt ska ha tillgång till aktuell sådan information  +  mycket annan information, är det mitt jobb, att under kontorstid se till att uppgifter ajourhålls och är uppdaterade.

Detta presenteras i en enklare variant av programmet, webvarianten. Vissa yrkesgrupper ska kunna gå in och hämta information i själva huvuddatabasen även om webvarianten inte är igång. Det är deras jobb.

Så när tabben kollegan gjort skulle utredas mitt under uppdatering och han egentligen då skulle gå in i huvudprogrammet och söka information, som han inte klarar av, säger han istället till chefen att kartan ligger nere och INTE FUNGERAR!

Jag får skulden för att informationen uteblir! För att jag gör mina uppgifter på min arbetstid som ska underlätta och förenkla deras arbete alla andra dagar.

Nej, så behandlar man inte Viola!

Jag gick dit och plockade fram informationen och upplyste om att just nu fungerar kartan visst men den uppdateras för att vara så aktuell som möjligt så där inte ligger gamla inaktuella uppgifter.

Informationen under näsan och de kunde fortsätta ifrågasätta den arbetsuppgiften som verkligen INTE FUNGERADE vilket var tomtförsäljningen. 

Petitesser, men jag ser ett mönster och jag accepterar inte att mitt arbete nedvärderas eller att bära andras skuld när jag gör mitt jobb utan klander!

Nu är dörren stängd och det tisslas och tasslas där inne.

Fan, vad jag hatar dem som slickar chefen där bak på andras bekostnad!

Han har tydligen redan glömt vilket herrans hallå det blev förra gången han försökte förpassa mig till någon blomstervattnande liten huslig assistent som hetsade upp mig över små kvinnliga ting som blommor.

Han har helt glömt att det var min sjukskrivnas kollegas blommor som höll på att dö och att hon inte hade orkat se sina blommor vanskötta, döende när hon vågade sticka in näsan på kontoret igen.

Han tror att man kan förpassa kvinnor till en lägre och sämre nivå, helst när chefen ser på!

Han glömde att i det här fallet var kissemissen en äkta PUMA med klorna i behåll!

Han glömde och fick nya rivmärken.

Showdans - hos synliga Viola

dvs Baglady!

Kolla i Bonus-länkarna

Fyra hundar! - Varför då?

Pratade med en gammal kär vän igår som kände mig från förr.

Fick ovanstående fråga, eftersom hon känt mig i mitt tidigare enbart “kattliga liv”

En helt berättigad fråga med hennes gamla bild av mig, men numera en helt självklar ny bild av mig!

Kan inte längre se mig utan hund!

Eller katt!

Berättade om hunddans och annat roligt och hon skrattade och kände igen sin vän från förr i ny skepnad.

Det är så skönt med gamla vänner som finns kvar fast man inte hörs jämt och ständigt!

Nya infallsvinklar  - samma vänskap!

Mera gräsklippning!

Så klippte jag gräs på fredagen och på söndagen också!

Lördag - hundträning, Flyball! = superglada hundar.

Söndag - hundträning, Freestyle! = supertrötta hundar.

Måndag - en matte utan dåligt samvete för försummade hundar med en mör gräsklipparkropp!

Längtan igen…

När jag gick från bilen till jobbet flög en svala över mitt huvud och kuttrade till.

På en sekund var jag förflyttad till Marocko och morgnarna där. Samma luft, samma ljud, samma klara luft med hopp om en ljummen och behaglig dag.

Snart flyger svalan dit i sällskap med sädesärlorna. Jag kommer att sakna dem så som jag saknar landet dit de ska.

Vemod, hör ihop med den annalkande hösten.

Likaså hoppet, nystart och den behagliga sommarvärmen som dröjer sig kvar i kroppen.

 

Maken ringde vännerna på Jamaica för att ta del av segeryran som råder där.

Han fick till svar. “Var är du? Jag trodde du skulle vara HÄR nästa gång du ringde?”

Ja, det hade ju inte varit fel det heller förstås…

 

Bortskämda Viola som nyss varit på en lång härlig semester och bara vill ha MER!

En påse med choklad och kaffe

En kollega är på ingång från sin sjukskrivning, om hon klarar det.

Min uppgift är att vara stöd och hennes privata terrier som hugger omkring henne när folk stressar på som vanligt.

Har ju haft maken som gått igenom något liknande de senaste två åren så lite bekant känner jag mig med situationerna som uppstår.

Jag tycker det känns bra och jag inser att mycket av det som vi upplevt maken och jag hade sitt ursprung i den här “sjukdomen” han tagit sig igenom.

Min kollega får råd och insikter av sin kurator, som hon delar med sig av till mig och då klickar det lite i mina minnen med.

Idag fick jag en fin påse med choklad och kaffe för att jag skött hennes blommor somhon sa. Det kändes som en belöning till oss båda som tagit oss igenom första veckan. Det kändes också som att vi vunnit första ronden eftersom hon med de orden antydde att nu kunde hon u sköta dem själv i fortsättningen.

Hon hade köpt choklad med ingefära i, som hon vet är min specialkrydda förutom mynta och själv är hon inbiten tedrickare men skulle inte få för sig att köpa det till mig!

Jag hoppas att hon lyckas komma tillbaka till oss och att hon kan känna trygghet hos mig!

(Jag är medveten om att det är hennes kamp och jag kan bara finnas där, inte göra mycket egentligen mer än bekräfta och stärka.)

BOLT = VOLT i mitt hjärta

Han har sprungit sig in i mitt hjärta!

Han är en urkraft utan jämförelse, så vacker!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/os2008/article3142591.ab

Vaddå svensk?

Känner mig som en Jamaican i detta OS (har ju faktiskt varit där också, tre gånger, sammanlagt 3 månader)

Ja, här i min blogg så får jag ju hålla på och framhäva och babbla om det som uppfattas som skryt och skrävel och försök till att vara märkvärdig IRL.

Det är bra för mig så kan jag babbla om det här och inte bland dem som stör sig på sådant beteende, de som vill lyda under Jantes lagar.

Det är en av anledningarna till att jag bloggar vidare.

Grävling + hål i staket = plommonmarmelad

I förra veckan vaknade jag av att småhundarna skällde som besatta en stund efter jag släppt ut dem i hundgården. En av de svarta var utanför hundgården.

De små svarta är gårds- och vallhundar vilket ger som resultat att hittar de ett hål i staketet går de ut och skäller sedan efter matte för att fråga om det verkligen skulle vara ett hål där???

Spanieln gör sina egna hål och smyger ut och är ute så länge hon har lust.

Nya hål var det i alla fall varje morgon. Upp och laga och förmana de små att man ska inte gå ut ur sin hundgård när man har en så oerhört lyxig variant som våra hundar har!

Det konstiga var när man tänkte efter att det var grävda hål och inga tassar var jordiga! Till slut förstod jag att hålen var gjorda utifrån. Det syntes ju även på staketets böjning.

1+1=2 och jag slog ihop förkomsten av fallna plommon med hungrig grävling. Sagt och gjort upp med maken i trädet för att plocka plommon och de nattliga besöken tog slut.

Dessutom blev det till att koka en hel gryta med plommonmarmelad

Med en dutt ingefära i.

Så nu står det ett tiotal burkar uppradade och bara väntar på att avnjutas hela vintern. De senaste åren har vi varit lata och låtit plommonen förfaras och hundarna och fjärilarna njuta av de fallande frukterna.

Den största hunden är så rädd för grävlingar (och kor) så hon vågade inte gå ut i hundgården på hela veckan utan att gny och gnälla.

Det kan man förstå, vem vill stöta på en halvlullig grävling mitt i natten, även om man råkar vara en hund!

Klippare

Först klippte jag gräset hemmavid, det brukar vara min uppgift. Jag gillar sådana arbeten där det blir så tydligt vad man uträttat!

Sedan klippte vi en häck.

Myntapeston klippte jag för hand för att det kändes mest genuint så!

På gräsklipparschemat på klubben hade det kommit fram till vår vecka så sedan åkte vi iväg för att klippa där med. Vi fick klippt en hel del men åkgräsklipparen råkade vi surköra så vi fick använda den vanliga på inträngda ställen istället.

Det blir till att komma tillbaka en annan kväll och klippa resten när åkaren torkat upp litegrann. Hoppas nu inte det regnar för mycket i veckan så det kan bli åka av!

Viola; en riktig klippare!

Snart tillbaka nu!

Ni är gulliga som saknar mig, det känns fint. Då får jag lite inspiration igen.

Har varit lite febrig så jag sjukskrev mig stället för semester. Annars har vi nu fin balans härhemma. Öppen och glad stämning.

Vi spelar beachvolley i trä’gårn (har målat en plan på gräset med vit färg), kollar lite OS, förbereder för kattungar :) och tränar våra vovvar. Sköter om båtarna lite, planerar och fixar med uterummet och alla växter för vintern. Njuter av den sista solen och ledigheten.

Vi har ju för det mesta rätt mycket sol härute trots att det regnar på andra ställen. Tills i förra veckan hade det bara regnat 20 ml sedan i slutet av april! Det är torrt kan man lugnt säga. Men nu har det fyllt på rejält och det känns bra så vi inte får saltvatten i brunnen. Det hade verkligen inte varit roligt.

Gjorde lite mer myntapesto igår, det var verkligen en hit! Tur för mig att ingen annan är så förtjust i den så får jag ha den för mig själv. Idag grillade vi lammkotletter med pseton till det var himmelskt gott!

Mina bönor kommer nu nya varje dag. Måste ha bönor varje sommar. Brukar numera odla mörklila för de syns så bra bland bladen och så har de så vackra blommor, LILA förstås! De får slingra framför hundkojan ihop med krasseblommor som jag har till sallad och dekoration och ge hundarna välbehövlig skugga under sommaren Granne med de slingrande två är myntan som begränsas med gräsklipparen för att inte sprida sig i hela trädgården.

Ja, på tisdag drar verkligheten igång igen för min del och då kommer jag säkert in här och skriver lite mer.

Nya hundkurser är inplanerade och en ny sport ska påbörjas för barnens del.

Jag hoppas hösten och vintern blir fin med denna goda stämningen vi har nu. Det hade varit så skönt om maken kunde vara nöjd…mest för hans egen skull förstås, och för sonens som är mycket mer avslappad och mår bra när hans pappa har ro i sinnet.

Kram på er så länge och ha en skön söndag!

Nu räcker det…

…för ett tag.

Jag tar en bloggpaus så får vi se hur det går med bloggandet i fortsättningen!

Kram på er så länge!

Årlig utflykt!

Idag åkte vi till ett ställe dit vi åker typ en gång varje år.

Förra året var vi där dagen efter sms-läsningen!

Den dagen hade jag en hel del bekymmer bara att hålla mig på vägen så skakad var jag…

Mindes idag vilka sms jag själv skickade till maken den dagen.

Mindes att jag ringde upp numret, dvs hon som skickat sms till min man, jag kunde inte koppla det gammeldags namnet på kvinnan som svarade med eventuell otrohet från min mans sida. Jag var så totalt förvirrad den dagen förra året då vi var där. Där vi var idag igen, barnen och jag.

Idag vet jag hur allt hängde ihop.

Idag har jag vunnit en stor vinst på de där sms:n. Borde egentligen talat om det för henne, hon som försökte “stjäla” min man. Hon som trodde att hon skulle fylla en plats som är min. En plats jag inte släpper till någon annan. En plats som alltid har varit, är och skall vara MIN. 

Barnsligt ser det ut i text men det är precis så det känns…

Som tur är för mig så kändes det så för maken med!

Vi tog ett stort steg tillsammans, redde ut en hel del som vuxit till i vårt förhållande under våra nästan tjugo år tillsammans. Vi tog oss ut ur dimmorna som dolt en del den senaste tiden och nu är vi ute i solljuset igen. Fast ibland är det ju mulet givetvis fortfarande. Det måste ju regna ibland för att det ska kunna växa.

Det var inte helt lätt men det gick!

Den bästa effekten som jag tycker nästan är lite generande är att jag blev som förbytt i sänghalmen. Från att nästan varit frigid härhemma med ett ständigt NEJ i beredskap, bytte jag skepnad som över en natt och blev precis så intresserad som jag ju egentligen är där längst inne! och var, förut de första tio åren eller så av vårt förhållande.

Det förstår jag fortfarande inte riktigt, hur det kunde gå så över en natt, inte maken heller men det är ju bara att tacka och ta emot. (Jo, egentligen förstår jag det med fast det känns pinsamt att det kan fungera så simpelt!)

Det skulle hon vetat om som försökte ha ett förhållande med min man bakom min rygg, att det hade den effekten menar jag. Det får hon aldrig reda på!

Ja, sådana minnen kom idag när vi var på vår årliga utflykt. Några koppel fick vi köpt med och lite björnbär och kråkbär fick vi pillat i oss uppe på ett berg under en vindsnurra!

Åsså glass förstås!

Nu dansar vi igen!

Dottern och jag åkte på tävling…det gick fullständigt åt skogen! Totalfiasko! Som dottern uttryckte sig: “fiasko till musik”.

Dagen efter samlade vi all vår energi och uppträdde med tävlingsprogrammet och våra dåliga minnen på ett annat ställe.

Första gången gick det inte sådär jättebra, men vid den andra uppvisningen fungerade det perfekt och nu är vi igång igen.

Tillsammans lärde vi oss att inte sticka huvudet i sanden utan ta tjuren vi hornen då det blåste motvind. Så skamfullt och skämmigt men så skönt när det lyckades.

Hundträning borde alla människor syssla med. Hundtränarkompisar som hejar på när det går dåligt och kommer med goda råd och entusiasm borde alla människor ha omkring sig!

Uppbyggligt för karaktären även för en som passerat de fyrtio!

Dansa med sin hund finns det en större lycka?!

Kram

Som jag sprang!

Inatt drömde jag att jag sprang så vansinnigt fort! Jag tog i och jag bara hade så mycket kraft att alla andra blev långt bakom. Utom en som var jämsides hela tiden (jag såg aldrig vem det var?!). Det var en tävling fast det var inte viktigt att vinna över den som sprang lika fort. Vi bara sprang som raketer där i drömmen.

Jag vaknade och det kändes underbart och som en enorm kraft farit genom mig.

Senare idag på dagen när jag sprang genom trädgården mellan den lila husvagnen och huset kände jag samma kraft i stegen som i min dröm:)

Jag vet att det låter hur flummigt som helst men jag ville skriva ner det ändå.

Idag har jag sytt gardiner till den lila vagnen som just nu tjänar som musikstuga, utomhusverkstad, vilrum m m. Lite sommarcamping i trädgården. Det är mysigt.

Vi har inget drag på vår bil så vill vi komma någon vart med det violetta åbäket får vi lånbytas med någon snäll själ. Än så länge står den bra i trädgården.

Jag läser om era kärleksbekymmer därute och känner mig nöjd när jag tänker på förra sommarens semester som var av en helt annan sort än årets…kanske kraften i drömmen kom av det gångna årets ansträngning och resultat i vårt äktenskap…vem vet?

Det känns i alla fall bra just nu!

Ett år sedan

Idag är det ett år sedan den ödesdigra dagen då jag råkade läsa några, inte så roliga, sms i min mans mobil…

Idag har vi en fin solig sommardag tillsammans det känns långt borta fast nära…

Vi inreder i den LILA gamla husvagnen som dök upp i vår trädgård häromdagen. I utbyte mot en av våra båtar.

Kul!

Jag vill tacka er som lyssnat på mig ibland under det stundtals tunga året som gått!

Tack, go’a vänner härute!

Kram

Semester igen!

Sådär då var det dags igen. Tre veckor av slappa och slöa.

Ha det bäst allihop!

Tjohej!

Ett val jag inte gjorde

En gång i tiden skulle min bana gått inom vården. Men jag kände mig inte hemma där. Det enda yrket jag tyckte verkade spännande då var i så fall sjukgymnast. Litet vetenskapligt på något sätt och ett väldigt positivt yrke.

Sjukgymnast blev jag inte men vi besökte en om dotterns knän i morse.

Hon var underbar och jag ångrade nästan att jag inte tänkt till lite mer då i min ungdoms dagar.

Vi ska dit igen om en vecka och den gången ska sonen och maken följa med istället för mig.

Hon lovade att kolla igenom sonens gång, hållning och förutsättningar med. En underbar kvinna, så kunnig och duktig.

Fantastiskt inspirerande sätt att starta sin dag på.

 

KURIOSA: När dottern var nyfödd grät hon med stora tårar trillandes nerför kinderna och det talades om för oss att det var inte så vanligt bland nyfödda. Dottern är sällan ledsen så hon gråter men tårarna trillar lite då och då på henne av fysiska orsaker. När hon kissar!, när hon gäspar och lite andra tillfällen.

Plötsligt när hon stretchade med sjukgymnasten fick det plockas fram servetter för stora tårar trillade från de blåklintsblå! Av själva rörelsen/stretchingen framkallade!

Märklig kroppen kan vara, och dottern!

Sommarkväll med maken i solen!

När jag åkte från jobbet och visste att barnen var iväg på dragkampsträning så maken och jag skulle vara för oss själva hela kvällen fick jag den där känslan som jag får ibland nu när barnen växer upp och så sakteliga drar ut i världen;

Vad ska vi hitta på nu då? Vad gjorde vi förr innan vi hade barnen?

När jag kom hem var det inga som helst problem. Maken kom och mötte mig på parkeringsplatsen som en efterhängsen fluga och vi satt i solen och hade det hur skönt som helst tills solen försvann. Sedan gick vi in och umgicks utan några som helst sysselsättningsproblem eller brist på samtalsämnen.

Visst kan vi bara var tysta med och det var vi, precis som förr. Vi hade inga problem att umgås på tu man hand då, innan barnen kom och inte nu heller.

Jag är nöjd!

Svåra beslut och kloka ord

Min väninna ringde och var väldigt ledsen och kände sig lurad.

Deras marsvin hade blivit sjukt, hon är sex år (marsvinet alltså), och de hade gett sig iväg till veterinären beredda på att åka hem med tom bur.

Väl där var det en engelskspråkig veterinär som övertalade min väninna till att röntga, släppa ut gas ur tarmarna och prackade på henne massor av medicin för dyra pengar.

De åkte hem svimfärdiga av känslor och instruktioner och allt kändes fel. Marsvinet var ju fortfarande lika sjukt och dog imorse och de var tusentals kronor fattigare.

Hon skulle få prata med chefsveterinären senare idag om detta. Marsvinet åkte hon och lämnade hos dem.

Jag anser ju at hon ska ha pengar tillbaka för de var inställda på avlivning och tydligen var djuret verkligen så sjukt att det dog. En onödigt plågsam död jämfört med vad de önskat för henne.

Svårt val det där med sjuka djur.

Själv är jag rätt osentimental. Lider djuret och det inte är ett benbrott eller en sjukdom som är tydligt botbar utan för mycket lidande och inom överskådlig tid så väljer jag att avliva.

Det anser jag vara det rätta. Jag valde att ta hand om djuret så jag väljer hur det ska må, och då väljer jag så bra som möjligt.

Det låter kallt men för mig är det det mest “humana”. Så kan man ju inte göra med människor men med djur kan man och ska anser jag.

Dottern sa något så klokt när vår katt blev överkörd. Jag frågade om vi verkligen skulle ha någon mer katt, man blev ju så ledsen när de dör och så vidare.

Då svarade hon: “Men mamma får man inte vara ledsen då?”

Givetvis, man ska vara både lycklig med/ åt sitt djur och sörja när det tas i från en. Hon är så klok, dottern.

Men man ska aldrig behålla dem för sin egen skull. För att det känns jobbigt att ta beslutet som man oftast måste ta för sitt djur till slut. Hellre lida själv av saknad än att djuret ska lida för att skona dig en stund till.

Cab & hundpromenader

Igår åkte jag hem med min jobbarkompis som har en cab.

Har faktiskt aldrig åkt cab förut men det var precis som jag föreställt mig. Solen i ögonen hela tiden och håret som blåste och yrde och irriterade från alla håll.

“Surt sa räven om rönnbären” tänker ni men en cab har aldrig varit min dröm direkt. Frusen är jag och solen tål jag inte på huden eller så får jag migrän av ljuset i ögonen. Men det var ju förstås lite fräckt att åka där två “tjejer” i en cab.

Senare gick jag dubbla promenader med hundskrällena som var lyckliga och badade och stod i. Det funkar inte alltid att gå med alla fyra utan då får man gå i omgångar.

Skönt med ljumma kvällspromenader, där man träffar på sina familjemedlemmar i krokarna bäst man går där bland blommor och blad.

Kusten, oavsett om det är sandlandet eller här bland kobbar och skär har den där torra, lite brända känslan om sommarkvällarna som jag tycker så mycket om. Ingen fukt som smyger sig på framåt kvällen och gör att jag fryser.

Härliga underbara sommar vid kusten!

Frihet eller begränsning

Igår hämtade maken ut sitt körkort efter att ha varit utan i sex år.

Först skulle han göra tester, som aldrig blev av, för att få det tillbaka men de har tydligen ändrat i regelverket så nu var det bara att ansöka om ett nytt.

Han var glad och jag var glad, men samtidigt så är det ju “min” bil…

Ska han nu göra anspråk på den igen?!

Att han kör barnen till olika aktiviteter igen är ju bra. Släpper mig fri liksom. Att vi kan turas om att köra på långturer är ju också mycket mer praktiskt  och vilsamt för mig.

Men alla vanliga dagar vill jag ju inte släppa ifrån mig “min” bil.

Så småningom kan vi ju varsin igen men just nu tillåter inte ekonomin två bilar.

Som min bästa vän sa:

“Varje guldmynt har en baksida”

Längta hem…

Så var gravstenen på plats. Det kändes väldigt bra och riktigt roligt att gräva och kratta för att få stenen att ligga bland de andra i familjegraven.

Senare på eftermiddagen åt vi tårta med vännerna som fyllt år. På kvällen gick vi på mysig italiensk restaung och åt smaskig mat.

Hundpromenader är det var och varannan stund när man inte är hemmavid. Där vi bor går ju hundarna som de vill ut i hundgården, men när man åker bort måste man ju rasta dem som”vanliga” hundägare. Då har man inte mycket tid till annat känns det som. Det är till att gå ut med hundskrällena tidigt och sent.

Maken var inte med på turen till sandlandet så honom saknade vi ju mest hela tiden, men väl tillbaka bland klippor och skär så saknar jag sandlandet!

Hur GÖR man med denna ständiga längtan?!

Avslut

Så var det dags för fler avslut för pappas räkning.

Tänkte åka och lägga dit gravstenen på graven i helgen, den har legat på vår parkering och väntat på en tur till sin rätta plats.

Samtidigt skickas bouppteckningen runt och syskonen hittar anledning att starta nya bråk. Om de få slantar vår pappa lämnade efter sig. Han hade inte många ören i sitt liv och det var heller ingenting han strävade efter, så han hade nog inte blivit glad av att höra de diskussioner som försigår just nu.

Jag vet inte om det är uttryck för saknad och besvikelse eller bara obetänksamhet.

Som vanligt är det jag som får jämka och blidka i alla läger. Men det gör jag gärna, det är inget betungande för mig. Jag VILL att de ska försöka kunna se varandras olika synvinklar eller möjliga perspektiv utan att döma, samt komma till en lösning som känns som en lösning för oss alla.

Utan alltför många söndertrampade tår, och helst inga brutna relationer.

Jag som jämt pratar själv, har en lyssnar- och spegelroll bland mina syskon.

Så hoppas jag att helgen ger mig en smula varm sand mellan tårna också, hemmavid!

Kram på er så hörs vi på måndag

Reakrig på Lindex

Igår när dottern och jag gick i klädaffärer och inte handlade, sådär som kvinnor gör, var det två små barn och deras föräldrar där.

Föräldrarna var djupt försjunkna i klädhögar och reapriser och hade glömt sina barn som fick roa sig på egen hand.

Det gjorde de på barns vis genom att leka med det som fanns till hands, nämligen pappans rumpa.

Det var krig mot pappas rumpa. De uppfann de mest förskräckliga vapen det ena efter det andra som skulle förinta fienden, dvs pappas rumpa, som intet ont anandes rotade vidare i klädhögarna. Alltså pappans överdel, inte rumpa.

Föräldrarna märkte inte barnens lek, de var väl vana eller avtrubbade, men vi andra i affären drog på smilbanden åt detta krig som utspelade sig framför oss.

Så småningom vaknade mamma och pappa upp ur reapriser och fyndhögar och barnen tystades ner.

Slut på skådespelet!

Dottern och jag skrattade åt det hela och fick berätta för resten av familjen därhemma senare.

Dottern kände nog igen sig i hennes och broderns eviga lekar i väntan på de vuxna.

Barn kan var underbara!

Onda knän

Jag har haft ont i knäna sedan jag var sexton.

“Förstörde” dem när jag delade ut reklam. Åkte hiss upp och studsade ner för trapporna i samma vridning.

Nu har min dotter som bara är fjorton så ont i sina knän att hon stapplar fram och undviker trappor, cykla och gå med hunden i bergen. Idag beställde jag tid hos doktorn och vi ska beställa hos sjukgymnasten med.

Jag har själv aldrig fått något konkret råd mer än svävande träningsråd från någon sjukgymnast, då jag jobbat någonstans där jag belastat dem och vridit samtidigt och knäna har svullnat upp. Men aldrig något som följts upp och gett resultat på riktigt.

Men så här ont ska man inte ha när man är så ung tycker jag så nu blir det till att kolla lite mer noga för dotterns del.

Vi har köpt nyponpulver som ska vara väldigt bra men någon doktor som kikar kan inte vara fel heller.

Tråkigt när man ska behöva ge sina barn sådana arv

Sonen har jag frikostigt begåvat med anlag för åksjuka och huvudvärk så han spyr.

Förhoppningsvis har de ärvt en del goda gener med!!

Om de bara visste…eller vet de?

Får ibland kommentarer från dem som jobbar på IT om min blogg/mitt bloggande.

Då menar de min familjeblogg som hör till min hemsida där jag visar upp familjens förehavanden för släkt och vänner. Mest bilder på hundar, katter, båtar, barnen och sådant. Jag har ju berättat det för dem så det vet de att jag gör. Hemsidan ligger still för tillfället eftersom datorn som matar den är sönder, så då uppdaterar jag via en blogg på samma konto.

Men speciellt en, den som jag jobbar mest med där på IT brukar försöka insinuera att jag bloggar på riktigt. Det gör jag ju men det vill jag inte säga sådär vid fikabordet!

Eftersom jag pratar lika mycket IRL, kanske mer, som här i bloggen så vet de det mesta som står här så det är ju inte hemligt på det sättet, men jag vill ändå inte ha epitetet bloggare bland alla kollegorna. De är ju mina bästa fikavänner här på kontoret!

Det är ju världens enklaste just för IT-personalen att ta reda på hur det förhåller sig så jag är inte så förtjust i att blåneka heller.

Men om någon av er läser här så kan ni ju ge er tillkänna i så fall! Det är alltid bra att känna till.

Skulle det sedan visa sig att någon läste men inget sa, så är det ju inte jag som har något att skämmas för utan stalkern, tycker jag.

Numera är jag helt lugn i min blogg när den ligger utom räckhåll för sökmotorerna. Jag trivs i den och kommer att fortsätta skriva här om det som faller mig in.

Tyst ett tag

Värst vad jag skrivit mycket hos många idag då.

Ibland ångrar jag mig sådana dagar. Jag måste inte pladdra överallt om allt.

Nu ska jag hålla mig till min egen blogg ett tag om ni undrar varför kommentarerna uteblir från mitt håll.

Jag har inte övergett er utan är bara lite återhållsam för mitt eget bästa.

Kram så länge, jag läser men är tyst!

Sol ute, sol i sinnet

Efter att ha studerat väderleksrapporterna innan helgen hade jag förväntningar om en helg med pyssel inomhus.

Men icke, solen strålade hela helgen så solbrännan fick påfyllning minsann. Lite kalla vindar förstås så trädgården eller uterummet var den rätta platsen, men sol och åter sol.

Lördagskvällen bjöd på en ordentlig skur, kunde gott regnat lite till men söndag var det sol igen.

På sönda